Usch vad jag kommer ångra den här kvällen.

Ibland mår jag bara såhär. Idag vet jag faktiskt inte vad det handlar om. Jag blir förvirrad av mig själv. Kan man ens bli det? :s

När jag bara råkar tänka tillbaks så vill min hjärna stanna där och uppleva samma känslor om och om igen, är det ens normalt?
Är det saknad? för det vet jag inte ens. För idag är första dagen på länge jag lägger mig på golvet och gråter ut. Vet inte varför jag dras åt golven...

Är det all ångest , all dålig samvete som jag har? är det paniken inför skolstarten? Paniken att jag tackade nej till det där erbjudantet? Panik att förlora och tappa kontakten med mina fina vänner? Rädslan för att få depression denna vinter också?... Panik av att veta vad denna vinter kommer ta upp för minnen... rädsla att gå miste om något för att jag inte är redo?
Fyfan vad jag vill ha sommar hela året runt.

Saknad är då ingen ovanlig känsla för mig, jag bär på den jämt och ständigt. Men jag tror jag aldrig kommer kunna lära mig hantera den helt. Det måste nog vara bland dom mest vanligaste känslorna , så varför lär man sig aldrig?

Med täppt näsa och svullna ögon skall jag nu bege mig upp till sängen och intala mig själv att det blir bättre.. Jag hatar sådana här stunder... För wipps... så blir det bättre... om inte nu, nästa dag... osvosv. Det är svårt att alltid må bra. De är verkligen som en ond cirkel... Efter man varit glad vet man att man nångång ska bli lessen. Och efter att ha varit lessen vet man att man kommer bli glad igen... wtf liksom?

Aja kluuuura på allt det där ni.. jag går och sover bort allt. Och drömmer om flugor och allt såntdärnt.