Jag föll i en bitterfittas flacka, men tog mig upp igen,
Ett inlägg som jag skrev väldigt sent för någon dag sen... Hann dock inte publicera det, kände på mig att jag skulle ångra mig men nu ska den upp, många kanske förstår, eller känner igen sig ... För den som orkar läsa helt enkelt :)
Jag känner mig hemsk som säger detta, men för första gången på väldigt länge.. kommer jag hem och sätter mig vid köksbordet med min familj medan vi äter en god middag och berättar hur kul det är i skolan igen.
Jag har haft det otroligt jobbigt, psykiskt. Känner mig som dubbla personer.. aldrig har de varit så.
och idag fann jag mig själv när personen som känner mig allra bäst berätta mina bästa egenskaper.
det är som om jag glömmt dem, hur jag är, hur jag vill vara mot alla, den där Daniela som var för snäll. Lättkörd. ibland saknar jag henne.
Konstig nog så kan man sakna sitt gammla jag, även fast det inte är bra att vara sån.
Ska man säga rakt ut hur man tänker och tycker, för ärlighetens skull. eller ska man hålla in det och kväva sig själv?
för så känner jag mig när jag inte får säga som jag tycker, när något är fel.
och ibland öppnar man munnen lite alltför mycket och det är då man börjar flyta iväg.
Och det är när människor pekar ut ens fel, offentligt. Då jag inte kan hålla mig att säga något tillbaka.
De är när ärligheten sätts sist , och man ändå får reda på det från något håll.
är det då man egentligen ska vara tyst? Jag förstår genom min fina vänskap till vänner jag har hur trasiga alla mina vänskap jag haft genom åren.
Det är tragiskt.
Att själv kunna se och inte kunna göra något åt saken. Att inse innan allt är trasigt men att inte veta
hur eller om det kommer kunna lagas ihop igen.
Det jag mest tycker är obehagligt, hur två människor kan bli så olika. Är det verkligen så att människor kommer in i ens liv när man som mest behöver dem? och att dem lämnar en när man som minst behövs?
Att beskriva hur mycket skillnader jag ser just i detta ögonblick som jag tänker är helt sjukt.
Riktiga vänner är de som glädjs åt ens framgångar, som delar dessa stunder, minnen. Om det inte kan vara så , så är man helt ute och cyklar.
Jag känner mig hemsk som säger detta, men för första gången på väldigt länge.. kommer jag hem och sätter mig vid köksbordet med min familj medan vi äter en god middag och berättar hur kul det är i skolan igen.
Jag har haft det otroligt jobbigt, psykiskt. Känner mig som dubbla personer.. aldrig har de varit så.
och idag fann jag mig själv när personen som känner mig allra bäst berätta mina bästa egenskaper.
det är som om jag glömmt dem, hur jag är, hur jag vill vara mot alla, den där Daniela som var för snäll. Lättkörd. ibland saknar jag henne.
Konstig nog så kan man sakna sitt gammla jag, även fast det inte är bra att vara sån.
Ska man säga rakt ut hur man tänker och tycker, för ärlighetens skull. eller ska man hålla in det och kväva sig själv?
för så känner jag mig när jag inte får säga som jag tycker, när något är fel.
och ibland öppnar man munnen lite alltför mycket och det är då man börjar flyta iväg.
Och det är när människor pekar ut ens fel, offentligt. Då jag inte kan hålla mig att säga något tillbaka.
De är när ärligheten sätts sist , och man ändå får reda på det från något håll.
är det då man egentligen ska vara tyst? Jag förstår genom min fina vänskap till vänner jag har hur trasiga alla mina vänskap jag haft genom åren.
Det är tragiskt.
Att själv kunna se och inte kunna göra något åt saken. Att inse innan allt är trasigt men att inte veta
hur eller om det kommer kunna lagas ihop igen.
Det jag mest tycker är obehagligt, hur två människor kan bli så olika. Är det verkligen så att människor kommer in i ens liv när man som mest behöver dem? och att dem lämnar en när man som minst behövs?
Att beskriva hur mycket skillnader jag ser just i detta ögonblick som jag tänker är helt sjukt.
Riktiga vänner är de som glädjs åt ens framgångar, som delar dessa stunder, minnen. Om det inte kan vara så , så är man helt ute och cyklar.
Kommentarer
Postat av: Anonym
vet du ?
jag tycker om dig :) <3
Postat av: erika
<3
Postat av: josefin
sötrumpa<3
Postat av: ElinaLovisa
Daniela.. Där ärlig mot människor som förtjänar det..
Du har vettiga åsikter.. och folk med fördomar får man sätta sig emot.. du försöker ju bara få dem att tänka för sig själv... för jag lovar att de som tycker extrema saker har inte kommit på dessa tankar själv...de har bara hakat på andra...
Du är vacker mogen och stolt.
Och jag är stolt över dig <33
Postat av: Mathilda
kan faktiskt också känna så ibland, och inte lätt alla gånger att bli den person man egentligen vill vara :)
Postat av: frida
Du är en fin människa så som du är idag. Att få bättre självförtoende och att våga stå för det man tycker är ingenting du ska skämmas för. du vet att jag älskar dig
Trackback